Tidigare:

Jag bestämde mig för att berätta för Sara hela historien om hur vi hade blivit sams igen. Hon såg lite arg ut först, hon var verkligen en sann vän fast ganska överbeskyddande, men sedan när jag kom till slutet så sken hon upp.

 - Gud vad glad jag är för din skull. sa hon och log mot mig.

_________________________________________________________________________________________________

Veckan fortsatte sakta förbi, jag och Sara var i skolan på förmiddagarna, det var ganska svårt att fokusera eftersom mina tankar hela tiden var hos de på sjukhuset. När vi slutade tog vi bussen direkt till sjukhuset där vi stannade
tills det blev sent och vi var tvungna och åka hem för att gå och lägga oss.

Men efter ett tag blev det äntligen fredag och vi behövde inte åka till skolan förens på måndagen igen. Det var riktigt skönt att vi slapp lämna Scott, även om han aldrig var ensam så var det jobbigt att åka där ifrån på kvällen och inte komma dit från flera timmar senare. Melissa hade blivit mycket piggare under veckans gång och nu var vi ofta inne hos henne alla fyra på samma gång. Hennes föräldrar som hade blivit utskrivna tidigare var också mycket på hennes
rum. För varje dag som gick och Melissa blev starkare så återgick Scott också till sitt vanliga jag.

Nu var det fredag kväll och Scotts mamma hade samlat oss alla på Melissas rum.

- Som ni alla har märkt har Melissa blivit betydligt bättre de senaste dagarna och därför kommer hon bli utskriven imorgon. Man hörde alla de lättande suckarna samtidigt i rummet och alla åtta log (inklusive Scotts mamma). Men detta är underförutsättningen att du tar det lugnt gumman. sa Laura direkt till Melissa.

- Ja det kommer hon absolut göra. svarade Melissas mamma snabbt. Eftersom Melissa var den som hade råkat värst ut i olyckan så hade hennes föräldrar varit fruktansvärt oroliga under hela veckan. Flera gånger under veckan hade jag hört dem oroligt diskutera om deras dotter någonsin skulle få lämna sjukhuset. Men nu när det stod klart att hon skulle få komma hem så såg man tydligt lyckan i deras ögon.

Till middag åt vi snabbmat på Melissas rum precis som under resten av veckan. Sedan tvingade de vuxna oss att åka hem, för att vi skulle vara pigga när Melissa kom ut dagen efter. William körde oss hem till Scott och vi sov lika dant som sist.

Jag låg med huvudet på Nialls bröstkorg igen, men denna gång var jag mycket säkrare på att han skulle finnas kvar när jag vaknade igen.

Nialls perspektiv:

Hon sov tungt med huvudet på min bröstkorg, jag var verkligen helt slut men jag kunde inte somna. Jag låg och pillade i hennes hår och önskade att jag kunde stanna i det ögonblicket för alltid.

Tydligen hade jag somnat någon gång under natten för jag vaknade av att någon kysste mig på pannan, när jag öppnade ögonen mötte jag hennes ögon och hennes vackra leende.

- Dags att vakna sömntuta. sa hon retsamt och räckte mig hennes hand. Hon ställde sig upp och försökte dra med mig. Jag ryckte försiktigt i hennes hand, mitt i en rörelse så hon ramlade över mig. Jag började skratta när jag såg hennes förbryllade ansikte, efter några sekunder såg hon bestämt på mig.

- Ledsen gumman, men du skulle sett din min. sa jag och la armarna runt henne.

- Haha, vad rolig man kan vara då. svarade hon sarkastiskt. Men vi borde gå ner och äta frukost så vi kan åka till sjukhuset.

- Mm, om en liten stund. svarade jag, när hon skulle börja argumentera emot så kysste jag henne för att hon inte skulle kunna säga något. Hon försökte först dra sig undan, men sedan besvarade hon mina kyssar.

Kapitel 30 :D

Tidigare:

- Melissa, gumman vad tänker du på?? Jag orkade inte svara så jag tittade på henne istället och han följde min blick.

- Nej, jag är inte tillsammans med henne. svarade han. Hon är bara med som stöd. Han log mot mig och lutade sig mot mig. Du vet att det inte finns någon annan för mig än dig, jag älskar dig Melissa. viskade han och kysste mig på kinden innan han ställde sig upp igen.

___________________________________________________________________________________________________

Nialls perspektiv:

Det var jobbigt att Elaine hade följt med Scott för jag ville helst inte vara ifrån henne. Men jag visste att det bara var för en kort stund. Att vara kvar i väntrumet själv med Sara kändes ganska jobbigt, hon sa inte mycket men hon gav
mig massa blickar som jag inte visste hur jag skulle tyda.

- Sara vad tänker du på? frågade jag försiktigt. Jag antog att hon fortfarande var arg på mig, vilket som var helt rätt och därför vågade jag knappt ställa frågan.

Hon var tyst en lång stund så jag blev ganska nervös över svaret. Jag visste hur bra kompisar tjejerna var och därför tyckte jag att det var väldigt viktigt att även Sara skulle förlåta mig. Ju längre tiden gick, ju mer ångrade jag att jag hade ställt frågan överhuvudtaget.

- Nej det är inget speciellt. Det syntes tydligt på henne att det var något men jag valde att inte pressa henne.

Saras perspektiv:

 När Niall hade frågat vad det var så hade jag övervägt att berätta allt för honom. Det hade varit lättare att bara säga som det var, men så länge jag inte själv inte var riktigt säker på vad som var fel tyckte jag att det var bäst att låta bli.

Jag visste ju att jag gillade Scott, men det kändes konstigt att berätta för honom. Jag var helt enkelt väldigt förvirrad.

Vi satt tysta i väntrummet till Scott och Elaine kom tillbaka igen, man såg tydligt på Scott hur svårt det hade varit för honom att lämna Melissa och han hade gråtit. Niall gick fram och gav honom en lätt kram och sedan tog han Elaine i famnen. Jag gick långsamt fram till dem och gav Scott en försiktig kram och han log mot mig.

Plötsligt hörde jag steg bakom mig, så jag vände mig om och där stod Scotts mamma.

- Tjejer ni borde åka hem, ni har ju skola imorgon. Jag har ringt till William och han kommer snart och hämtar er. Sa hon och gick sedan igen.

- Just det. sa jag. Åker du också hem med oss? frågade jag Scott.

- Nej, inte idag. Jag stannar tills Melissa får komma ut. svarade han snabbt. Jag nickade bara till svar.

- Jag stannar med dig Scott, om det är okej. sa Niall.

- Visst, du gör som du vill. Tack för att du vill stanna.

- Vi kommer hit direkt efter skolan imorgon. sa Elaine och log mot killarna.

När vi hade diskuterat klart gick jag och Elaine ut till parkeringen för att vänta på William.

Elaines perspektiv:

Vi var tysta i bilen hela vägen hem och började inte prata förrän vi kom in på vårt rum igen.

- Hur är det mellan er?? frågade Sara nyfiket.

- Jo det är bra, det löste sig ganska snabbt vilket som var väldigt skönt. Jag har verkligen saknat honom. svarade jag tyst.

Jag bestämde mig för att berätta för Sara hela historien om hur vi hade blivit sams igen. Hon såg lite arg ut först, hon var verkligen en sann vän fast ganska överbeskyddande, men sedan när jag kom till slutet så sken hon upp.

- Gud vad glad jag är för din skull. sa hon och log mot mig.

Kapteil 29, förlåt för dålig uppdaterning men jag prioriterar skolan framför bloggen. Men jag ska försöka uppdatera så ofta som jag kan. Ju fler kommentarer jag får ju mer insperad blir jag att skriva nya kapitel :D

Tidigare:

- Det är väl goda nyheter Scott? frågade Elaine försiktigt.

- Mm, men jag hade väldigt gärna önskat att det var Melissa som hade vaknat. svarade han tyst och jag hörde i hans röst att han skämdes för det han sa. Jag förstod honom absolut, han ville så gärna vara glad för hennes föräldrars skull men den han var mest orolig för var Melissa. Som inte hade vaknat än, om hon nu skulle vakna alls…

______________________________________________________________________________________________________

Efter några timmar kom min mamma kom fram till oss och hon såg ovanligt glad ut.

- Scott, hon har vaknat nu. sa hon glatt.

- Verkligen. frågade jag försiktigt.

- Ja, du får träffa henne nu om du vill. Men du får bara ta med en av dina andra kompisar, annars blir det för mycket för henne.

Det var svårt att välja, jag ville helst ta med alla tre. Men om jag bara fick välja en, så valde jag Elaine. Antagligen skulle jag behöva någon som kunde lugna mig och som fick mig att känna mig tryggare.

- Elaine?? frågade jag och vände mig mot henne.

- Visst. Hon log mot mig och vi följde efter min mamma längs den långa koridoren.

Hon stannade utanför rummet.

- Ni får bara vara här inne i en kvart, för sen måste hon vila. Jag nickade sakta, visst det var lite men det var bättre än inget alls och huvudsaken var ju att hon blev bättre. Hon öppnade dörren för att låta oss gå in Elaine höll ett stadigt grepp om min arm medan vi gick fram till sängen.

Hon låg där  med slutna ögon.

- Melissa? frågade jag försiktigt. Hon öppnade ögonen och när hon fick syn på mig, försökte hon le.

Melissas perspektiv:

När jag hörde hans röst trodde jag först att jag hade inbillat mig den, det hade hänt så många gånger förut. Men jag öppnade ändå ögonen, bara för att se efter. När jag mötte hans oroligablick så försökte jag instinktivt att le mot honom. Jag lyckades le lite svagt men det var en fruktansvärd kraftansträngning och han såg det på mig.

- Melissa, ansträng dig inte gumman. Vila istället. Jag kommer vara kvar här, även efter jag har lämnat ditt rum igen så stannar jag på sjukhuset tills du kommer ut.

Jag blev så glad över att höra att han var där för min skull, men plötsligt fick jag syn på tjejen bakom honom. Det var en av dem som var på språkresa och bodde hos honom. Den som jag trodde var tillsammans med Niall, men hon verkade väldigt överbeskyddande mot Scott.

- Melissa, gumman vad tänker du på?? Jag orkade inte svara så jag tittade på henne istället och han följde min blick.

- Nej, jag är inte tillsammans med henne. svarade han. Hon är bara med som stöd. Han log mot mig och lutade sig mot mig. Du vet att det inte finns någon annan för mig än dig, jag älskar dig Melissa. viskade han och kysste mig på kinden innan han ställde sig upp igen.

Kapitel 28, ledsen för dålig uppdatering, men nu har skolan börjat igen och det går före :)

IDAG FYLLER ZAYN MALIK 19 ÅR :D <3

STORT GRATTIS TILL HONOM x)

Tidigare:

Vi gick upp och ner till köket för att äta frukost innan vi skulle åka tillbaka till sjukhuset. Både Elaine och Scott såg piggare ut än dagen innan, men långt ifrån hur de brukade se ut. Elaine var dock gladare och höll sig nära Niall hela tiden, som om hon var rädd att han skulle springa iväg igen.

_____________________________________________________________________________________________________

När vi kom till sjukhuset igen så kom Scotts mamma fram till oss och pratade med oss.

- Tjejer, jag vet att det har varit mycket nu och att ni antagligen har glömt bort skolan. Därför har jag ringt och berättat lite om vad som hänt och sagt att ni inte kommer tillbaka förrän på onsdag. Så ni har fått två extra dagar på er att återhämta er.

- Oj då, jag hade helt glömt bort skolan. sa Sara förvirrat.

- Det förstår jag och de gjorde era lärare också så ni kan ta det lugnt.

Vi satt på sjukhuset resten av dagen och väntade på att få höra något om Melissa eller hennes föräldrar.

Elaines perspektiv:

Timmarna gick långsamt förbi och jag kände att jag inte hade återhämtat mig helt än för jag var nära på att somna flera gånger. Men jag gjorde mitt bästa för att hålla mig vaken för Scotts skull. Niall satt bredvid mig och hade total koll på nig hela tiden.

- Gumman du är ju helt slut. viskade han i mitt öra.

- Nej då. Bara lite trött det är lugnt. svarade jag tyst.

- Du borde åka hem och sova ett tag. viskade han.

- Nej jag vill inte. Jag måste stanna här för Scotts skull. svarade jag, men jag kunde inte låta bli att gäspa. Han gav mig en orolig blick, samma blick som jag fått flera gånger tidigare under dagen. Niall jag är okej, bara lite trött.

- Du är verkligen väldigt envis, jag är bara rädd om dig gumman. Jag ville svara något elakt om att han hade lämnat mig förra veckan, men jag stoppade mig i sista sekund. Han hade faktiskt bett om ursäkt massor av gånger och han hade ånger i rösten varje gång.

Scotts perspektiv:

Väntan på sjukhuset var olidlig, jag ville bara att någon skulle komma och berätta att hon hade vaknat igen. Men ingen kom och tiden kröp långsamt förbi. Jag satt mellan Sara och Elaine, det kändes tryggt men jag ville inget hellre än att vara hos Melissa igen. Jag vände mig mot Elaine och hon såg ut att vara på väg att somna. Jag förstod absolut henne, hon hade inte sovit särskilt mycket den senaste tiden.

- Elaine, du borde åka hem och sova. viskade jag till henne. Du är ju helt slut.

- Nej då, jag klarar mig. Hon log mot mig och jag visste inte hur jag skulle övertala henne om att åka hem. Det var svårt, jag ville både att hon skulle stanna och att hon skulle åka hem och sova.

Nialls perspektiv:

En sköterska kom fram till oss i väntrumet. Jag kände hur Elaine stelnade vid min sida, vi var alla oroliga över vad hon skulle säga. Jag tog ett stadigt grepp om Elaines hand, jag såg att både hon och Sara tog Scotts händer i vars en av sina. Det kändes som om vi var starkare tillsammans och jag tog ett djupt andetag.

- Jag har inte så mycket att säga, föräldrarna blir utskrivna idag. Men tyvärr så har flickan inte vaknat än. Men hennes tillstånd är stabilt och hon kommer med största sannolikhet vakna snart igen.

När hon hade gått så slappnade jag av lite, jag kände hur mycket jag hade spänt mig.

- Det är väl goda nyheter Scott? frågade Elaine försiktigt.

- Mm, men jag hade väldigt gärna önskat att det var Melissa som hade vaknat. svarade han tyst och jag hörde i hans röst att han skämdes för det han sa. Jag förstod honom absolut, han ville så gärna vara glad för hennes föräldrars skull men den han var mest orolig för var Melissa. Som inte hade vaknat än, om hon nu skulle vakna alls…

Kapitel 27, ledsen att det inte händer så mycket. Men det kommer :D

Tidigare:

- Scott, hon kommer säkert vakan igen. Så fort Elaine hade uttalat orden mötte han hennes blick och skakningarna började avta. Det var konstigt att se, hon lyckades lugna honom. Utan att ens röra honom eller säga något annat än vad vi hade gjort hela dagen.

Hon hade en mycket lugnande inverkan på stressade människor, jag visste det eftersom jag själv hade märkt det tidigare. Hon log mot Scott och sedan vände hon sig mot mig och log.

____________________________________________________________________________________________________

Elaines perspektiv:

Dagen efter blev jag utskriven igen. Dock förflyttade jag mig bara från mitt rum till väntrummet. Jag var fortfarande ganska utmattad och visste att det var viktig att jag fortsatte äta. Inte för att jag behövde tänka så mycket på det, för både Niall och Sara var på mig konstant för att få mig att äta. Vi satt i väntrummet hela dagen och försökte ta hand om Scott, men på kvällen skickade Scotts mamma hem oss. Hon tyckte att det var viktigt att vi åkte hem och försökte sova.

Scotts pappa hämtade oss på sjukhuset och körde hem oss igen. Vi gick tillsammans in i Scotts rum och bäddade på golvet till oss alla. Scott la sig i sin egen säng först men kom på att han inte ville sova där ensam, så han la sig på madrasserna istället. Sara låg längst ut, sedan låg Scott, jag och Niall låg längst ut på andra sidan.

Vi låg och pratade en lång stund in på natten.

Scotts perspektiv:

Jag var så glad att de stod ut med mig genom detta, bättre vänner var svårt att hitta. Niall som jag hade känt typ hela livet, Sara som var snabb på att reagera och Elaine som hade en förmåga att lugna mig. Det var omöjligt att förstå hur jag skulle ha klarat av det här utan dem. Jag kände lugnet som Elaine utstrålade och jag kände hur trött jag faktisk var. Sakta gled jag bort i sömnens dimma.

Nialls perspektiv:

När jag hörde att Scott började snarka släppte jag Elaines hand och la armen runt om henne istället. Hon flyttade sig närmare och la sig på sidan med huvudet på min bröstkorg. Hennes huvud hamnade strax under min haka så jag lutade mig fram och gav henne i puss i håret. Hon vände upp ansiktet mot mig och vi möttes i en kyss. Sedan låg hon kvar med ansiktet vänt mot mitt och vi låg och tittade varandra i ögonen.

- Jag är så glad att du är tillbaka. viskade hon tyst och log mot mig.

- Jag har saknat dig riktig mycket gumman. svarade jag och skämdes. Jag kunde inte förstå hur jag hade kunnat ge upp detta så lätt. Jag hade världens bästa flickvän och jag hade lämnat henne, det kändes så orimligt nu men det hade varit så logiskt då.

- Jag har saknat dig också. Så otroligt mycket.

- Jag vet och förlåt för det. Hon nickade sakta. Vi kanske borde försöka sova nu gumman, speciellt du.

- Mm, god natt Niall. viskade hon och la ner sitt huvud på min bröstkorg igen och såg frågande på mig.

- God natt Elaine. svarade jag och strök henne över håret så att hon skulle förstå att hon kunde ha kvar sitt huvud där.

När jag vaknade nästa morgon så sov Elaine fortfarande djupt. Jag lutade mig fram och på något konstigt vis lyckades jag nå hennes panna och kysste den försiktigt. Hon öppnade ögonen och log mot mig.

- Scott är du vaken. frågade hon försiktigt. Hon hade vänt sig från mig mot honom istället.

- Ja, det är jag. svarade han trött.

- Sara är du vaken? frågade jag, lite högre eftersom hon låg så långt ifrån mig.

- Ämm… va?? svarade hon sömnigt.

Saras perspektiv:

När jag vaknade av Nialls röst så tog det en stund innan jag kom på var jag befann mig. Det var inte mitt och Elaines rum jag såg, men sedan kom jag på att vi hade sovit på Scotts rum.

Vi gick upp och ner till köket för att äta frukost innan vi skulle åka tillbaka till sjukhuset. Både Elaine och Scott såg piggare ut än dagen innan, men långt ifrån hur de brukade se ut. Elaine var dock gladare och höll sig nära Niall hela tiden, som om hon var rädd att han skulle springa iväg igen.

Kapitel 26, skulle vara trevligt att höra vad ni tycker :D

Tidigare:

Jag såg mig runt i rummet, där fanns en hög med tidningar på ett bord längre bort. Jag gick och hämtade en och satte mig ner för att läsa den, medan jag väntade på att Elaine skulle vakna.

_________________________________________________________________________________________________

Elaines perspektiv:

När jag vaknade igen så satt han kvar bredvid min säng. När han såg att jag hade vaknat så log han mot mig.

- Du, jag har fått sms från Sara och hon vill väldigt gärna träffa dig så är det okej med dig att jag säger att du är vaken nu. frågade han försiktigt. Jag nickade och log mot honom. Han tog upp sin mobil och skickade iväg ett sms till Sara. När han hade lagt ner sin mobil igen, så tog han min hand och satte sig på min sängkant.

- De kommer om ett par minuter. sa han och såg mig djupt i ögonen. Jag hade verkligen saknat den blicken, jag lutade mig sakta mot honom utan att han märkte något.

- Men det tar en stund för dem att komma hit, eftersom Scott fortfarande är borta och inte orkar gå själv. Jag nickade och fortsatte mot hans läppar, men han bara balade vidare.

- Jag förstår precis, för om det hade varit du som var medvetslös så vet jag inte vad jag hade gjort. Du betyder… Längre hann han inte innan mina läppar mötte hans. Han besvarade försiktigt kyssen och la sin arm runt min rygg för att hålla mig uppe.

- Så allt är bra mellan er igen?? Det var Saras röst jag hörde, jag kände att jag rodnade i ansiktet och Niall la mig ner igen.

- Ja. svarade jag tyst, jag skämdes ganska mycket. Inte för att jag hade kysst min pojkvän, utan för att Sara och Scott hade kommit in i rummet medan jag kysste honom.

Jag hörde att hon skrattade, Niall gick bort till henne och Scott vid dörren för att ta över Saras plats bredvid Scott. Hon gick snabbt fram och satte sig på samma plats som Niall just hade suttit på.

- Elaine, jag förstår faktiskt inte hur du har kunnat göra såhär mot dig själv. sa hon bestämt, det märktes så tydligt att hon var arg på mig. Jag sänkte blicken mot mina händer.

- Jag är ledsen Sara, men det gjorde för ont inom mig för att jag skulle kunna äta eller sova och det vet du.

Nialls perspektiv:

Även om jag hade hört ungefär samma sak från Sara, så kändes det så mycket värre att höra det från Elaine. Visst allt hade löst sig nu, men det var fortfarande något som jag hade utsatt henne för. Jag skämdes verkligen för det och lovade mig själv att lita på henne, alltid.

När tjejerna hade lugnat ner sig så ledde jag fram Scott till stolen vid sängen och han satte sig ner i den.

- Hur mår du? frågade Scott tyst. Hans röst skrämde mig, den var helt utan känslor som en robot.

- Det är okej. Hur är det med Melissa då, har du hört något nytt. hon svarade försiktigt och gav honom en orolig blick. Han skakade på huvudet och Sara tog över istället.

- Hon är fortfarande i koma, men de tror att hon kommer vakna igen. Hennes föräldrar har redan vaknat, men det är i princip allt. Deras tillstånd är fortfarande ganska dåligt. svarade hon sorgset.

Jag hade stått med min hand på Scotts axel och när Sara berättade om Melissas tillstånd så kände jag hur hela han började skaka. Jag satte mig på huk bredvid honom och försökte möta hans blick. Men det var svårt eftersom den inte höll sig stilla. Sara reste sig från sängen och gav honom en kram. Jag hörde att hon viskade i hans öra att det säkert skulle bli bra igen, men att det bara tog lite tid. Han fortsatte att skaka och fladdra med blicken.

- Scott, hon kommer säkert vakan igen. Så fort Elaine hade uttalat orden mötte han hennes blick och skakningarna började avta. Det var konstigt att se, hon lyckades lugna honom. Utan att ens röra honom eller säga något annat än vad vi hade gjort hela dagen.

Hon hade en mycket lugnande inverkan på stressade människor, jag visste det eftersom jag själv hade märkt det tidigare. Hon log mot Scott och sedan vände hon sig mot mig och log.

Kapitel 25, det kommer bli sämre uppdatering när skolan börjar igen bara så ni vet x)

Tidigare:

- Du Niall, en fråga. Varför kom du hit ensam, varför kom inte Sara med dig.

- Dels för att vi precis hade fått gå in till Melissa och vi ville inte lämna Scott ensam. svarade jag.

- Så varför kom inte hon ensam då?

- För att jag bad henne att stanna, för jag ville reda ut saker med dig så fort som möjligt eftersom… Jag svalde hårt och såg henne i ögonen. Eftersom du är så otroligt viktig för mig och jag kunde inte vänta längre med att träffa dig.

____________________________________________________________________________________________________

Elaines perspektiv:

När han satt där bredvid sängen med tårar i ögonen och bad om ursäkt, så visste jag att jag skulle förlåta honom. Det hade ju trotts allt inte varit hans fel, inte helt och hållet i alla fall. Det var faktiskt James som hade kysst mig, trotts att han visste att jag hade pojkvän. Niall hade egentligen bara reagerat normalt, jag visste att jag också skulle ha reagerat ungefär lika dant. Men det var han som hade sprungit iväg utan att låta mig förklara och det var han som inte hade litat på mig. Det var egentligen det som hindrade mig från att förlåta honom direkt, att han inte hade litat på mig. Han hade lämnat mig, utan att det gick att få kontakt med honom. Att inte ens Scott hade kunnat få tag på honom gjorde det värre. Hade han bara pratat med honom så jag hade vetat att Niall var okej så hade jag antagligen inte hamnat på sjukhuset nu.

- Niall. sa jag. Han reste sin blick mot min igen, den var fortfarande fylld av tårar.

- Ja? han såg frågande på mig.

- Om jag förlåter dig nu, kan du då försöka att börja lita på mig. frågade jag försiktigt. Han log ett svagt leende mot mig.

- Ja, det ska jag absolut göra. Kommer du lita på mig igen då också. sa han. Jag hörde oron i hans röst.

- Jag lovar att ge det ett försök. Hans leende blev större. Men saken är den att vi måste vissa genom handlingar och inte bara genom ord, att vi litar på varandra. Han nickade långsamt och jag fortsatte. För saken är faktiskt den, Niall att jag gärna vill vara din flickvän igen. Han log mitt favorit leende och jag kände ett lugn sprida sig inom mig.

Nialls perspektiv:

När hon uttalade orden ”jag vill gärna vara din flickvän igen”. Så kände jag hur lättad jag blev, jag log stort mot henne. Hon var fortfarande blek och alldeles utmattad, jag lutade mig fram och strök henne sakta över kinden.

- Du borde försöka sova gumman, jag stannar här tills du vaknar igen. sa jag och hon nickade och blundade.

Jag satt kvar bredvid hennes säng och hörde hur hennes andetag långsamt blev tyngre och hon somnade. Jag tog upp min mobil och såg att jag hade två nya sms. Ett från Sara och ett från min bror. Jag klickade fram det från Sara först. ”Vi har fått gå ut från Melissa igen så nu väntar vi i väntrumet. Hur går det med Elaine?? Skicka ett sms när vi kan komma in till henne.” Jag skrev in ett svar, ” Jo det går bra med oss, just nu sover hon och sköterskan sa till mig att inte väcka henne. Jag stannar här och sms:ar när hon vaknar, så kan ni komma då”.

Jag klickade fram sms:et från min bror, han frågade om Melissa och om Elaine. Jag skrev ett lite längre sms och berättade allt som hänt medan jag hade varit på sjukhuset.

Scotts perspektiv:

Jag och Sara var inne hos Melissa, det var faktiskt skönt att ha henne där. Hon sa inte så mycket men jag märkte att gjorde sitt bästa för att stötta mig vilket jag var väldigt glad för. Jag satt och höll Melissas ena hand i min och studerade hennes ansikte, trotts att det var fyllt av blåmärken var hon lika söt som vanligt.

Efter ett tag kom en sköterska in och sa att vi var tvungna att gå ut igen. Jag nickade sakta, med tårar i ögonen lutade jag mig över henne och kysste henne på pannan innan jag lämnade henne. Jag skakade i benen medan jag gick, Sara kom fram och tog ett stöttande grepp om min midja. Vi gick ut till väntrummet igen och Sara sa att hon skulle smsa Niall, jag nickade mot henne. Sedan sjönk jag in i mina egna tankar igen, minnen med Melissa och oron att hon aldrig skulle vakna upp igen.

Saras perspektiv:

Jag sms:ade Niall och stoppade sedan ner telefonen igen. Jag tittade på Scott, han var i en helt annan värld. Först hade känts konstigt att bli lämnad med Scott och hans flickvän. Men jag tyckte att det var viktigare att finnas för Scott just nu istället för att drömma om att han var min.

Efter ett tag fick jag ett svar från Niall, tydligen hade det gått bra. Men jag visste inte vad bra betydde och det störde mig lite. Elaine sov tydligen och man fick inte väcka henne då, så jag fick inte veta hur det var. Men Niall hade skrivit att han skulle smsa när hon vaknade så jag försökte sluta tänka på det. Jag såg mig runt i rummet, där fanns en hög med tidningar på ett bord längre bort. Jag gick och hämtade en och satte mig ner för att läsa den, medan jag väntade på att Elaine skulle vakna.

Kapitel 24, ledsen för att jag inte uppdaterade igår men var väldigt upptagen. Roligt med så många läsare på en dag, dock var det tråkigt att ingen lämnade en komentar. Men hoppas ni komenterar nu, för då dröjer det kortare tid tills nästa kapitel kommer ;)