Tidigare:

Vi gick igenom en lång korridor och tillslut kom vi fram till en dörr som sköterskan stannande framför.

- En sak du måste veta är att hon är mycket svag eftersom hon har näringsbrist. Hon är trött och om hon somnar så får du inte väcka henne igen. Efter det öppnande hon dörren och jag gick in i rummet där Elaine låg. 

___________________________________________________________________________________________________

Elaines perspektiv:

När jag vaknade igen var jag i en sal på sjukhuset, det stod en sköterska vid min säng och tog anteckningar.

- Vad heter du?? frågade hon.

- Elaine Linnea Strandberg. svarade jag, det var väldigt ansträngande att prata.

- Ålder?

- 16 år

- Var kommer du ifrån?

- Sverige, men jag är här på språkresa med min kompis.

- Flickan som du satt med i väntrummet, Sara??  Jag nickade bara till svar för jag orkade inte prata längre. Jag stängde ögonen igen och sköterskan slutade med frågor, men jag hörde att hon var kvar i rummet.

Efter ett tag somnade jag och drömde om att allt hade löst sig mellan mig och Niall. När jag vaknade igen så kände jag hur jag log. Men sen kom sanningen ikapp mig och leendet förrsvann.

- Är du tillräckligt pigg för att träffa dina vänner. Det var samma sköterska som innan som ställde frågan.

-  Jag tror det. svarade jag. Hon lämnade rummet för att hämta dem, antog jag.

Minuterna gick sakta förbi, men plötsligt hörde jag steg utanför min dörr. Jag förbrede mig på att Sara skulle komma in och skälla på mig för att jag inte hade varit rädd om mig. Men när dörren öppnades så var det inte Sara jag såg utan Niall. Jag stelnade i sängen och undrade varför han kom och inte Sara.

Nialls perspektiv:

Jag gick sakta in i rummet och fram till sängen där hon låg. Hon var blek i ansiktet och hade mörka ringar under ögonen, det var svårt att se henne så. Jag vände min blick från henne men fortsatte att gå mot henne. Jag satte mig ner på stolen som stod vid hennes säng och tittade på mina händer. Detta var mycket svårare än vad jag hade trott att det skulle vara, men jag visste att jag var tvungen att prata med henne. För oavsett hur svårt det var för mig att se henne såhär så visste jag att det var mitt fel. Jag reste blicken från mina händer och såg henne i ögonen, hon såg rädd ut.

- Elaine, jag är hemsk ledsen för det som har hänt. började jag sakta. Jag borde ha stannat för att lyssna på dig och tagit reda på sanningen. Jag borde ha litat på dig och förstått att du aldrig skulle ha kysst någon annan.

- Ja, det borde du ha gjort. Jag trodde att du var medveten om att det var du och jag. Trotts att hennes röst var svag så lyssnade jag noga på vart enda ord hon sa.

-  Snälla prata inte mer, vila dig så kan vi prata senare.

- Hur kan jag lita på att du kommer vara kvar senare då? Hur kan jag lita på att du vill prata med mig och inte lämnar mig igen. Hur kan jag lita på dig överhuvudtaget?

Vart ända ord hon sa var som ett slag mot mig, men jag visste att hon hade rätt. Jag hade lämnat henne en gång och inte stannat för att prata med henne, trotts att jag innerst inne visste hur mycket hon tyckte om mig. Eller i alla fall hur mycket hon hade tyckt om mig tidigare. Jag letade i huvudet och försökte komma på något att säga som gjorde att hon skulle tro på mig, men det var svårt.

- Jag vill väldigt gärna att vi ska kunna lösa allt, för jag har levt med tanken en vecka att du aldrig har velat ha mig överhuvudtaget. Sedan kom jag hit och fick en rejäl utskällning av Sara, vilken som fick mig att inse att du faktiskt tyckte om mig. Jag vet att det kanske är försent nu, men jag vill så gärna försöka ordna allt mellan oss. Jag tog hennes hand, även om jag var övertygad om att hon skulle dra undan den igen, den var iskall. Hon lät sin hand vara kvar i min, men hon höll inte om min.

- Niall, du måste förstå att det tar mer än det här för mig att förlåta dig. sa hon sakta.

Jag nickade, sänkte blicken till min fria hand och kände hur tårarna brände i ögonen igen.

- Du Niall, en fråga. Varför kom du hit ensam, varför kom inte Sara med dig.

- Dels för att vi precis hade fått gå in till Melissa och vi ville inte lämna Scott ensam. svarade jag.

- Så varför kom inte hon ensam då?

- För att jag bad henne att stanna, för jag ville reda ut saker med dig så fort som möjligt eftersom… Jag svalde hårt och såg henne i ögonen. Eftersom du är så otroligt viktig för mig och jag kunde inte vänta längre med att träffa dig.

Kapitel 23, trevligt att ha fått några komentarer. Ni vet ju fler komentarer ju fler kapitel :D

Tidigare:

En ny sköterska kom ut till oss i väntrummet, tyvärr så finns det inget nytt att säga om någon av dem sa hon och gick sedan snabbt vidare. Alla tre sjönk ihop ännu mer i sina stolar och mina tårar började rinna igen.

___________________________________________________________________________________________________

Saras perspektiv:

Vi satt kvar i väntrummet, det var en konstig stämning och jag orkade inte med den längre så jag bestämde mig för att gå och handla en flaska vatten. Jag la min arm på Scotts axel och han vände sig mot mig.

- Jag hade tänkt gå till Cafeterian, är det något du vill ha. Kanske något att äta? frågade jag försiktigt. Han skakade sakta på huvudet. Vill du ha något att dricka då. Ännu en gång skakade han på huvudet mot mig. Jag förstod honom men jag var ändå orolig.

Jag reste mig upp och gick bort till Cafét och handlade en flaska vatten. När jag kom tillbaka så pratade killarna med
varandra så jag bestämde mig för att sätta mig en bit ifrån och låta dem prata ifred.

Scotts perspektiv:

Så fort Sara hade gått så började Niall prata med mig, han var väldigt försiktig med sina frågor. Det kändes så konstigt, inte alls som min bästa vän brukade vara. Men det hade hänt så mycket på senaste tiden så det var förståligt. Efter några minuter tystnade han, och tittade ursäktande på mig.

- Jag är hemskt ledsen för att jag inte har funnits för dig från början när du fick veta om Melissa. började han.

- Det är lugnt, men det är faktiskt inte det som jag är arg över och det vet du. svarade jag och han nickade. Du skulle ha varit där när vi hittade Elaine i hallen, både jag och Sara fick hjälpas åt att förflytta henne till deras rum. Du skulle varit där när hon inte kunde äta, du skulle sett hennes min när hon försökte ringa och det inte var någon som svarade. Eller så skulle du varit hemma när vi gick hem till dig på söndagen och mött hennes blick. Då hade du förstått varför jag var så arg på dig, det har varit riktigt jobbigt för mig att se.

Han sänkte blicken mot sina händer och jag tystnade, nu hade jag i alla fall sagt det mesta. Sara kom fram och satte sig bredvid oss igen.

Nialls perspektiv:

Vart ända ord han sa när han beskrev vad Elaine hade gått igenom smärtade mig enormt. Jag var en fruktansvärt dålig person, visst hon hade blivit kysst och det hade plågat mig att se. Men någon annan hade kysst henne och jag hade sprungit iväg från hennes förklaring, jag hade lämnat henne utan att lyssna. Jag skämdes så, jag var tvungen att prata med henne genast men det gick inte alla fall inte just nu.

En sköterska kom fram till oss och sa att vi kunde få se Melissa även fast hon inte hade vaknat upp än. Vi reste oss genast upp och följde efter, Scott gick först och jag och Sara gick direkt bakom honom. Vi kom in i rummet där Melissa låg på en säng, det såg ut som om hon sov. När vi kom närmre sängen så såg man att hon hade blåmärken över hela kroppen och det gick massor av slangar från olika maskiner till henne. Scott satte sig på stolen vid sängen och tog hennes hand i sin, han tittade på henens ansikte och sedan upp på mig. Det var en blick fylld av smärta och jag gick fram och ställde mig bakom honom. Sara ställde sig bredvid mig och vi hade vars en hand på vars en av hans axlar. Det var ett försök att lugna och visa att vi stöttade honom.

Plötsligt kom samma sköterska tillbaka in i rummet och sa att Elaine hade vaknat upp. Jag började gå mot dörren, men fick en hård blick av Sara som fick mig att stanna upp.

- Tycker du verkligen att det är en bra ide att du är den första som går in till henne. frågade hon bestämt.

- Ja, det gör jag. För jag står inte ut längre, jag måste få prata med henne. började jag sakta. Jag vet att jag har ställt till det väldigt mycket och nu måste jag ordna upp den här röran. så fort jag avslutade meningen lämnade jag rummet och följde efter sköterskan.

Vi gick igenom en lång korridor och tillslut kom vi fram till en dörr som sköterskan stannande framför.

- En sak du måste veta är att hon är mycket svag eftersom hon har näringsbrist. Hon är trött och om hon somnar så får du inte väcka henne igen. Efter det öppnande hon dörren och jag gick in i rummet där Elaine låg.  

Kapitel 22, lite kortare men det kommer nog upp ett till idag. Kanske två om ni komenterar mycket :D

Tidigare:

Efter ett par minuter så hörde jag steg komma mot oss, men jag reagerade inte eftersom jag trodde att det bara var någon sköterska som skulle gå förbi. Jag hörde att Sara reste sig upp så jag följde henne med blicken. Personen jag såg var någon jag sett massor av gånger förut men inte på den senaste veckan. Även om jag var glad att han var där så smärtade dig mig något enormt och jag kände hur min kropp svek mig och allt blev svart.

____________________________________________________________________________________________________

Nialls perspektiv:

Eftersom jag inte svarade på min mobil så hade Scotts mamma ringt till min och berättat om Melissa. Även om jag antog att Elaine skulle vara på sjukhuset med honom så bestämde jag mig för att åka dit, han var ändå min bästa vän. Så fort jag kom till sjukhuset och hittade dem reste sig Sara upp för att prata med mig. Hon hade suttit mellan Elaine och Scott, så fort hon hade rest sig upp så föll Elaine av sin stol och ner i en hög på golvet. Sara hörde dunsen och vände sig genast om, när hon såg Elaine ligga stilla på golvet så satte hon sig på huk bredvid. Jag såg mig runt i rummet och hittade en sköterska som följde mig till Elaine. Hon ropade på andra och snart hade de lagt henne på en bår och rullat henne därifrån. Sara satt kvar på golvet och jag gick fram och satte mig bredvid henne.

- Sara, vad är det som har hänt. frågade jag försiktigt. Hon vände sig mot mig och jag mötte hennes blick som var svart av ilska.

- Få se nu, var ska jag börja. Det har gått till ungefär såhär, min bästa vän och jag åkte på språkresa och där träffar hon en kille som hon faller för redan från början. Det visar sig sedan efter lite problem att han har känslor för henne också. De blir tillsammans och hon är lyckligare än jag någonsin sett henne förut. Allt verkar som taget ur en saga, sedan har de en fest i huset där vi bor. Hennes pojkvän spelar gitarr och sjunger och undertiden sitter hon vid hans sida och lyssnar uppmärksamt. Plötsligt spelar han hennes favorit låt och en gäst kommer fram och frågar om de ska dansa. Hennes pojkvän ler uppmuntrande till svar, så hon följer efter honom. De dansar en stund och hon tittar nästan bara på sin pojkvän under hela tiden.

Hon tog en paus och tittade argt mot mig och jag nickade sakta så hon fortsatte.

Hennes pojkvän sänker blicken mot sin gitarr så hon vänder sin blick mot den hon dansar med. Innan hon vet ordet av så kysser han henne, musiken slutar genast spela. Hon är rasande på den som kysste henne och klipper till honom allt vad hon orkar, hon vänder sig om men hennes pojkvän har redan sprungit från platsen. Hon springer allt vad hon orkar efter, men han är mycket snabbare. Hon skriker det högsta hon kan för att få honom att stanna, men inget hon gör hjälper. Tillslut förstår hon att det är över att han inte kommer komma tillbaka, så hon ger upp.

Sedan dess har man knappt kunnat prata med henne överhuvudtaget, hon har varken ätit eller sovit på drygt en vecka. Det som förvånar mig mest är att hon inte har svimmat tidigare sa hon ironiskt.Hon lämnade knappt din sida på hela kvällen, varför skulle hon då kyssa någon annan?  Hon reste sig upp och gav mig en blick som såg ut att kunna döda och sedan satte hon sig bredvid Scott igen.

Jag lät hennes ord sjunka in, och förstod sakta sanningen. Det var James som kysst Elaine och inte tvärt om, och jag hade undvikit hennes förklaring hela veckan. Nu hade hon svimmat av utmattning och näringsbrist p.g.a mig. Jag kände mig fruktansvärd och förstod Saras ilska mot mig. Tårarna brände i mina ögon och jag visste att jag var tvungen att komma på ett sätt att ställa allt tillrätta igen. Jag stod inte ut med att förlora henne, hon var alldeles för viktigt för mig. Jag satt kvar på golvet tills jag hade lyckats samla mig sedan satte jag mig bredvid Scott på hans andra sida.
Han tittade upp mot mig och han var också arg, jag förstod dem båda.

Scotts perspektiv:

Trotts att jag var orolig för Melissa så var jag arg på Niall, det var först när jag såg honom igen som jag verkligen förstod hur arg jag var på honom trotts att han var min bästa vän. Visst jag förstod hur mycket kyssen hade smärtat honom men att inte lyssna på Elaines förklaring var dumt gjort.

En ny sköterska kom ut till oss i väntrummet, tyvärr så finns det inget nytt att säga om någon av dem sa hon och gick sedan snabbt vidare. Alla tre sjönk ihop ännu mer i sina stolar och mina tårar började rinna igen.

Kapitel 21, ju fler kommentarer ju fler kapitel :D

Tidigare:

Plötsligt ringde min telefon och jag tittade ner på skärmen, det var min mamma och jag gick genast för att svara.

 - Mamma är inte du på jobbet?? hon jobbade som sjuksköterska och brukade aldrig ringa när hon
jobbade.

- Gubben, det har hänt något fruktansvärt.

___________________________________________________________________________________________________

Saras perspektiv:

Scotts telefon hade ringt och han lämnade vardagsrummet för att gå och svara. Han kom tillbaka efter några minuter helt blek i ansiktet och hela hans kropp skakade. Jag gick sakta fram till honom och la min arm runt hans axlar och ledde fram honom till soffan där han satte sig ner. Elaine pausade filmen och jag satte mig på golvet framför honom och tittade oroligt in i hans ögon.

- Scott, kan du vara så snäll att berätta vad som har hänt? frågade jag oroligt.

- Det var min mamma som ringde. började han sakta.

- Har det hänt något med henne eller med din pappa. frågade Elaine.

- Nej, inget har hänt med någon av dem, det är Melissa. fortsatte han och tårarna började rinna ner från hans kinder.

- Vad har hänt med henne?? frågade jag och Elaine la sin arm runt hans axlar.

- De har varit med om en olycka, taxin från flygplatsen krockade och de ligger nu på sjukhuset. Det var svårt att höra vad han sa, men så fort han yttrade orden om olyckan såg jag hur blek Elaine blev och jag antog att mitt ansikte också sakta tömdes på färg.

- Vad ska vi göra nu då?? Åka till sjukhuset?? frågade jag försiktigt. Han nickade sakta mot mig och började torka sina tårar, men oavsett hur mycket han torkade så slutade de inte rinna.

Vi gick och tog på våra ytterkläder och började sedan gå mot bussen, vi gick tysta sida vid sida. Bussen kom och vi åkte den dryga timmen till sjukhuset, det kändes som om resan aldrig skulle ta slut. Men vi kom fram till sjukhuset och gick genast in till receptionen för att ta reda på var Melissa och hennes föräldrar låg. De sa till oss att sätta oss i väntrummet och vänta tills någon hade tid för oss.

Tiden som vi väntade var olidligt lång, Scott var utom sig av oro för sin flickvän och Elaine var krossad över att ha förlorat sin pojkvän. Det var jobbigt att försöka stötta båda så jag bestämde mig för att låna Elaines mobil och försöka få tag på Niall. Elaine och Scott satt stela bredvid varandra utan att prata, så jag tog försiktigt hennes mobil och gick ut för att ringa. De hade ju i alla fall varandra undertiden och de var på ett sjukhus så jag var ganska lugn. Men jag skyndade mig i alla fall, när jag kom ut så började jag genast ringa Niall men som vanligt var det ingen som svarade.

När jag kom tillbaka in igen så stod Scotts mamma framför dem och skulle just börja berätta om hur det var med Melissa och hennes föräldrar. Jag gick fram och satte mig mellan dem igen och tog Elaines ena hand i min hand och Scotts i min andra.

- Båda hennes föräldrar har vaknat och de mår överraskande bra. Men Melissa är tyvärr fortfarande i koma. Så fort hon sa orden så skön Scott ihop vid min sida. Hans mamma gick fram till honom och gav honom en kram. Vi gör att vi kan för att hon ska bli bättre, vilket hon antagligen kommer att bli. hon log mot honom, men han stirrade bara tomt tillbaka.

Elaines perspektiv:

Scott hade just fått veta att Melissa fortfarande var i koma, men att de trodde att hon skulle bli bättre. Scott var fortfarande borta och gick inte att kontakta, det var hemskt att se. Just i det ögonblicket önskade jag att vi aldrig hade åkt på vår resa, för då hade Niall varit hos Scott nu precis som det skulle vara. Sara berättade att hon hade försökt ringa honom men han svarade inte.

Efter ett par minuter så hörde jag steg komma mot oss, men jag reagerade inte eftersom jag trodde att det bara var någon sköterska som skulle gå förbi. Jag hörde att Sara reste sig upp så jag följde henne med blicken. Personen jag såg var någon jag sett massor av gånger förut men inte på den senaste veckan. Även om jag var glad att han var där så smärtade dig mig något enormt och jag kände hur min kropp svek mig och allt blev svart.

Kapitel 20, komentera för snabbare uppdatering med nya kapitel :D

Tidigare:

Oavsett om han tänkte ta tillbaka mig eller inte, så behövde han få reda på vad som egentligen hänt. I samma sekund som jag tänkte tanken att han kanske inte skulle ta tillbaka mig även om han fick veta vad som hänt, så fylldes jag med en enorm smärta och en övertygelse av att det var vad som skulle hända. Tårarna som jag hade trott var slut, började rinna ner för mina kinder igen.

______________________________________________________________________________________________________

Saras perspektiv:

Elaine var helt borta hela veckan, hon var med mig i skolan men jag tror inte att hon har någon som helst aning om vad vi gått igenom. Det var fruktansvärt för mig att se, hon hade knappt ätit eller pratat på hela veckan. Jag spenderande all min lediga tid för att komma på ett sätt att få tag på Niall och Scott gjorde det samma. Han var verkligen mycket hjälpsam och snäll under hela tiden. Eftersom han hade lov, Melissa var på semester och det inte gick att få tag på Niall så umgicks han med oss hela tiden. Flera gånger under veckan försökte vi få Elaine att tänka på annat, men det var svårt. Vi gick på bio, gick runt på köpcentrat och gjorde allt som man kunde göra men hon var fortfarande helt borta. Jag önskade verkligen att jag kunde ordna allt, men utan Niall var det svårt.

Elaines perspektiv:

De drog med mig på olika saker varje dag, bio, promenader och annat som jag hade gillat i vanliga fall. Men nu var allt grått, det hade snart gått en vecka sedan festen och jag hade fortfarande inte fått tag på Niall. Även om jag nu
var övertygad om att han inte ville ha mig trotts att han fick veta sanningen, så ville jag ändå att han skulle få höra den. Jag saknade honom så att det värkte inom mig, jag kunde varken äta eller sova p.g.a smärtan. Jag visste
inte hur länge till jag skulle orka, jag såg liksom inte någon mening med något längre. Hade jag inte haft Sara och Scott så vet jag ärligt talat inte vad jag hade gjort.

Nialls perspektiv:

Jag försökte att inte tänka på det, men hon var konstant i mina tankar. Men hon hade kysst någon annan och det hade sårat mig djupt.

Scotts perspektiv:

Jag visste att jag inte hade känt Elaine så länge, men jag brydde mig verkligen om henne. Jag var orolig för henne, hon höll på att tyna bort. Det var omöjligt att känna igen henne, det fanns knappt några likheter med den Elaine som jag träffat på flygplatsen för snart två veckor sedan och den tjej som nu gick runt i mitt hus. Jag gjorde mitt bästa för att stötta henne för jag gillade vekligen henne som kompis och visste att hon skulle gjort det samma för mig. Det märktes så tydligt att hon var en som brydde sig om andra, i alla fall innan detta hade hänt.

Jag satt i soffan bredvid Sara och Elaine satt uppkrupen i hörnet och höll om sina knän, som om hon skulle falla sönder om hon släppte. Vi såg på film, jag var inte säker på vilken för mina tankar var hos Melissa. De skulle komma hem idag och jag skulle äntligen få träffa henne igen. Det kändes som om det hade gått en månad istället för drygt en och en halv vecka. Plötsligt ringde min telefon och jag tittade ner på skärmen, det var min mamma och jag gick genast för att svara.

- Mamma är inte du på jobbet?? hon jobbade som sjuksköterska och brukade aldrig ringa när hon
jobbade.

- Gubben, det har hänt något fruktansvärt.

Kapitel 19, dålig uppdaterning men har haft massa att göra :D