Tidigare:

Vi gick igenom en lång korridor och tillslut kom vi fram till en dörr som sköterskan stannande framför.

- En sak du måste veta är att hon är mycket svag eftersom hon har näringsbrist. Hon är trött och om hon somnar så får du inte väcka henne igen. Efter det öppnande hon dörren och jag gick in i rummet där Elaine låg. 

___________________________________________________________________________________________________

Elaines perspektiv:

När jag vaknade igen var jag i en sal på sjukhuset, det stod en sköterska vid min säng och tog anteckningar.

- Vad heter du?? frågade hon.

- Elaine Linnea Strandberg. svarade jag, det var väldigt ansträngande att prata.

- Ålder?

- 16 år

- Var kommer du ifrån?

- Sverige, men jag är här på språkresa med min kompis.

- Flickan som du satt med i väntrummet, Sara??  Jag nickade bara till svar för jag orkade inte prata längre. Jag stängde ögonen igen och sköterskan slutade med frågor, men jag hörde att hon var kvar i rummet.

Efter ett tag somnade jag och drömde om att allt hade löst sig mellan mig och Niall. När jag vaknade igen så kände jag hur jag log. Men sen kom sanningen ikapp mig och leendet förrsvann.

- Är du tillräckligt pigg för att träffa dina vänner. Det var samma sköterska som innan som ställde frågan.

-  Jag tror det. svarade jag. Hon lämnade rummet för att hämta dem, antog jag.

Minuterna gick sakta förbi, men plötsligt hörde jag steg utanför min dörr. Jag förbrede mig på att Sara skulle komma in och skälla på mig för att jag inte hade varit rädd om mig. Men när dörren öppnades så var det inte Sara jag såg utan Niall. Jag stelnade i sängen och undrade varför han kom och inte Sara.

Nialls perspektiv:

Jag gick sakta in i rummet och fram till sängen där hon låg. Hon var blek i ansiktet och hade mörka ringar under ögonen, det var svårt att se henne så. Jag vände min blick från henne men fortsatte att gå mot henne. Jag satte mig ner på stolen som stod vid hennes säng och tittade på mina händer. Detta var mycket svårare än vad jag hade trott att det skulle vara, men jag visste att jag var tvungen att prata med henne. För oavsett hur svårt det var för mig att se henne såhär så visste jag att det var mitt fel. Jag reste blicken från mina händer och såg henne i ögonen, hon såg rädd ut.

- Elaine, jag är hemsk ledsen för det som har hänt. började jag sakta. Jag borde ha stannat för att lyssna på dig och tagit reda på sanningen. Jag borde ha litat på dig och förstått att du aldrig skulle ha kysst någon annan.

- Ja, det borde du ha gjort. Jag trodde att du var medveten om att det var du och jag. Trotts att hennes röst var svag så lyssnade jag noga på vart enda ord hon sa.

-  Snälla prata inte mer, vila dig så kan vi prata senare.

- Hur kan jag lita på att du kommer vara kvar senare då? Hur kan jag lita på att du vill prata med mig och inte lämnar mig igen. Hur kan jag lita på dig överhuvudtaget?

Vart ända ord hon sa var som ett slag mot mig, men jag visste att hon hade rätt. Jag hade lämnat henne en gång och inte stannat för att prata med henne, trotts att jag innerst inne visste hur mycket hon tyckte om mig. Eller i alla fall hur mycket hon hade tyckt om mig tidigare. Jag letade i huvudet och försökte komma på något att säga som gjorde att hon skulle tro på mig, men det var svårt.

- Jag vill väldigt gärna att vi ska kunna lösa allt, för jag har levt med tanken en vecka att du aldrig har velat ha mig överhuvudtaget. Sedan kom jag hit och fick en rejäl utskällning av Sara, vilken som fick mig att inse att du faktiskt tyckte om mig. Jag vet att det kanske är försent nu, men jag vill så gärna försöka ordna allt mellan oss. Jag tog hennes hand, även om jag var övertygad om att hon skulle dra undan den igen, den var iskall. Hon lät sin hand vara kvar i min, men hon höll inte om min.

- Niall, du måste förstå att det tar mer än det här för mig att förlåta dig. sa hon sakta.

Jag nickade, sänkte blicken till min fria hand och kände hur tårarna brände i ögonen igen.

- Du Niall, en fråga. Varför kom du hit ensam, varför kom inte Sara med dig.

- Dels för att vi precis hade fått gå in till Melissa och vi ville inte lämna Scott ensam. svarade jag.

- Så varför kom inte hon ensam då?

- För att jag bad henne att stanna, för jag ville reda ut saker med dig så fort som möjligt eftersom… Jag svalde hårt och såg henne i ögonen. Eftersom du är så otroligt viktig för mig och jag kunde inte vänta längre med att träffa dig.

Kapitel 23, trevligt att ha fått några komentarer. Ni vet ju fler komentarer ju fler kapitel :D

Tidigare:

En ny sköterska kom ut till oss i väntrummet, tyvärr så finns det inget nytt att säga om någon av dem sa hon och gick sedan snabbt vidare. Alla tre sjönk ihop ännu mer i sina stolar och mina tårar började rinna igen.

___________________________________________________________________________________________________

Saras perspektiv:

Vi satt kvar i väntrummet, det var en konstig stämning och jag orkade inte med den längre så jag bestämde mig för att gå och handla en flaska vatten. Jag la min arm på Scotts axel och han vände sig mot mig.

- Jag hade tänkt gå till Cafeterian, är det något du vill ha. Kanske något att äta? frågade jag försiktigt. Han skakade sakta på huvudet. Vill du ha något att dricka då. Ännu en gång skakade han på huvudet mot mig. Jag förstod honom men jag var ändå orolig.

Jag reste mig upp och gick bort till Cafét och handlade en flaska vatten. När jag kom tillbaka så pratade killarna med
varandra så jag bestämde mig för att sätta mig en bit ifrån och låta dem prata ifred.

Scotts perspektiv:

Så fort Sara hade gått så började Niall prata med mig, han var väldigt försiktig med sina frågor. Det kändes så konstigt, inte alls som min bästa vän brukade vara. Men det hade hänt så mycket på senaste tiden så det var förståligt. Efter några minuter tystnade han, och tittade ursäktande på mig.

- Jag är hemskt ledsen för att jag inte har funnits för dig från början när du fick veta om Melissa. började han.

- Det är lugnt, men det är faktiskt inte det som jag är arg över och det vet du. svarade jag och han nickade. Du skulle ha varit där när vi hittade Elaine i hallen, både jag och Sara fick hjälpas åt att förflytta henne till deras rum. Du skulle varit där när hon inte kunde äta, du skulle sett hennes min när hon försökte ringa och det inte var någon som svarade. Eller så skulle du varit hemma när vi gick hem till dig på söndagen och mött hennes blick. Då hade du förstått varför jag var så arg på dig, det har varit riktigt jobbigt för mig att se.

Han sänkte blicken mot sina händer och jag tystnade, nu hade jag i alla fall sagt det mesta. Sara kom fram och satte sig bredvid oss igen.

Nialls perspektiv:

Vart ända ord han sa när han beskrev vad Elaine hade gått igenom smärtade mig enormt. Jag var en fruktansvärt dålig person, visst hon hade blivit kysst och det hade plågat mig att se. Men någon annan hade kysst henne och jag hade sprungit iväg från hennes förklaring, jag hade lämnat henne utan att lyssna. Jag skämdes så, jag var tvungen att prata med henne genast men det gick inte alla fall inte just nu.

En sköterska kom fram till oss och sa att vi kunde få se Melissa även fast hon inte hade vaknat upp än. Vi reste oss genast upp och följde efter, Scott gick först och jag och Sara gick direkt bakom honom. Vi kom in i rummet där Melissa låg på en säng, det såg ut som om hon sov. När vi kom närmre sängen så såg man att hon hade blåmärken över hela kroppen och det gick massor av slangar från olika maskiner till henne. Scott satte sig på stolen vid sängen och tog hennes hand i sin, han tittade på henens ansikte och sedan upp på mig. Det var en blick fylld av smärta och jag gick fram och ställde mig bakom honom. Sara ställde sig bredvid mig och vi hade vars en hand på vars en av hans axlar. Det var ett försök att lugna och visa att vi stöttade honom.

Plötsligt kom samma sköterska tillbaka in i rummet och sa att Elaine hade vaknat upp. Jag började gå mot dörren, men fick en hård blick av Sara som fick mig att stanna upp.

- Tycker du verkligen att det är en bra ide att du är den första som går in till henne. frågade hon bestämt.

- Ja, det gör jag. För jag står inte ut längre, jag måste få prata med henne. började jag sakta. Jag vet att jag har ställt till det väldigt mycket och nu måste jag ordna upp den här röran. så fort jag avslutade meningen lämnade jag rummet och följde efter sköterskan.

Vi gick igenom en lång korridor och tillslut kom vi fram till en dörr som sköterskan stannande framför.

- En sak du måste veta är att hon är mycket svag eftersom hon har näringsbrist. Hon är trött och om hon somnar så får du inte väcka henne igen. Efter det öppnande hon dörren och jag gick in i rummet där Elaine låg.  

Kapitel 22, lite kortare men det kommer nog upp ett till idag. Kanske två om ni komenterar mycket :D