Tidigare:

Vi gick ut och satte oss i bilen och åkte till sjukhuset. Scott kunde inte sitta stilla på hela resan, äntligen skulle Melissa komma ut från sjukhuset igen.

Vi gick in genom dörrarna till sjukhuset och jag kände mig gladare än på länge.

_______________________________________________________________________________________________________

Vi gick in på Melissas rum, där var alla upptagna med att packa ihop hennes saker och förbereda henne inför utskrivningen. Hon satt på kanten av sin säng och svarade på en massa frågor medan hon blev undersökt för sista gången.

När alla frågor var ställda, alla väskor packade, alla undersökningar var gjorda var det äntligen dags för Melissa att lämna sjukhuset.

Scotts perspektiv:

Äntligen var vi på väg ut från sjukhuset med Melissa denna gången. Jag höll henne i handen på vägen ut i bilen, det var verkligen något jag hade saknat att göra. Gå med henne vid min sida, det hade varit alldeles för längesen. Hon hade inte gått särskilt mycket än, så promenaden till bilen gick väldigt sakta. Inte för att det spelade mig någon roll, jag hade i alla fall Melissa vid min sida.

Vi kom fram till hennes föräldrars bil och jag hjälpte henne in. Jag stängde försiktigt dörren efter henne och sedan tittade jag på när bilen rullade bort över parkeringen. Hennes föräldrar hade bestämt att hon skulle hem och vila resten av dagen. Men jag fick i alla fall åka dit imorgon, även om det var jobbigt att vänta så tänkte jag på att det var mycket viktigare att hon blev bättre.

Elaine kom fram till mig, jag hade stått kvar där bilen hade stått innan. Hon sa inget utan tog bara mig i armen och ledde mig bort till bussen.

Dagen efter gick jag upp extra tidigt för att kunna åka till Melissa så fort som möjligt. Jag var så tyst som möjligt, för att inte väcka de andra.

Melissas perspektiv:

Klockan tio på morgonen ringde det på dörren, min mamma öppnade och några sekunder senare så knackade på min dörr. Jag gick och öppnade dörren och Scott tog mig i famnen och kysste mig passionerat.

- Jag har vekligen saknat dig baby. sa han och strök mig över håret.

- Jag har saknat dig också älskling. svarade jag och kysste han på pannan.

Jag kunde inte fatta att det verkligen hade gått så lång tid sen jag träffade honom senast. Min älskade pojkvän som i princip hade bott på sjukhuset sen jag hamnade där. Han var den bästa pojkvän man någonsin kunde önska sig.

- Vad har du gjort medan jag var på semester? frågade jag sedan.

- Mest varit med Niall och tjejerna. svarade han och kysste mig sedan. Vi la oss på min säng och kysstes passionerat. Han stack in sin hand under min tröja och upp till min BH och knäppte upp den.

Kapitel 32, tack för komentarerna. Om ni komenterar bra så kanske det kommer ett kapitel till idag eller imorgon x)